Jag öppnar mig sällan, men när jag gör det, kan jag göra det rejält.
Om man tänker efter har jag ett bra liv, lite bortskämd, mat och hem. Men vet ni? Jag har aldrig varit kär, aldrig på riktigt. Jag har aldrig kännt den där bubblande känslan i magen som folk snackar om, och jag vill ínte heller. Kärlek gör ont, kärlek skapar smärta. Det är vad jag har sett, och jag tänker vänta med kärlek.

Varför tro på kärleken? Jag tror inte på kärlek, inte nu. Varför vara kär nu, när det ändå inte kommer hålla? Vissa säger att kärlek skapar lycka, men för mig skapar mina vänner lycka. Den enda kärleken jag tror på, är kärleken till mina vänner.

Jag är rädd för att öppna mig, jag har sett vad som kan hända då. Man kan säga att jag har byggt upp murar runt mig själv, som ett skydd för smärtan. För det finns så enormt mycket smärta i den här världen, och jag vill inte vara en del av den smärtan.


stina